Hej alla

Eftersom mitt nät inte funkar som det ska, ska jag prova en ny variant.

Min "friare" får administrera min blogg, på sin domän. Så kan han skriva in mina tankar, när jag själv inte kommer in. Detta betyder att jag börjar på nytt med en ny bloggsite.

birgitta.catullus.se

Vi har just börjat och vi har inte peil på hur det kommer att fungera, men kolla gärna där också

kram alla

/Birgitta

Förresten, vem är du, som skrev kommentaren på förra inlägget?

Det har gått lång tid sedan jag var inne. Och mina bilder har försvunnit!

Skit!

Maskineriet djäklas med mig.

Nu när jag äntligen fått kontakt, telefonsystemet fungerar, nätet fungerar, så har man gjort något så att bilderna försvunnit. Jag hade bilder uppladdade och nu är jag inte på en maskin där mina egna finns.

Och så blev jag så irriterad att jag inte vet vad jag skulle skriva om.

I mina drömmar trodde jag att jag skulle kunna blogga lite varje dag. Använda tåget till inspiration, och sedan skriva när jag kom hem.

Men...maskineriet har varit oåtkomligt och jag har gjort annat.

 Lyssnat på sommar-programmen till exempel. Bäst hittills, jag har lyssnat på ca 14 stycken, har Sofia Jannok varit. Vilken fantastisk tjej på att formulera sig och berätta. Hasse Alfredsson och till och med Linda Olsson ligger långt långt efter.

Har hämtat podversionen och lyssnar på mp3. Kunde inte sluta lyssna idag, lyckligt leende. Bara det! Här i staden är det fruktansvärt suspekt att le, när man är ensam. Gående, leende och det är nästan så att man blir insydd. Bara en millimeter större leende och den där konststuderanden, som jag nu glömt namnet på, som feikade sjukdom och självmordsbenägenhet, skulle ligga i lä.

Två milimeter till och det hade nog blivit med poliseskort också.

Men Sofia Jannok var strålande, i sin lågmälda finurliga formulering.

Det hade nog varit värt en tur ....

mina vänner! Gud vet när jag kan göra nästa inlägg!

fast det ser sämre ut.

En kväll på hemväg, missade jag tåget med 30 meter. Dvs jag var 30 meter från tågdörren när den stängdes.

Fick ta tåget som gick en halvtimme senare, som inte var direkttåg. Tåg till Södertälje, buss till Strängnäs och tåg igen.

Det gick som på räls!

Tågvärdar visade till rätt buss, inga förseningar, framme som planerat 45 minuter senare än det första direkttåget.

Tänkte på Italien när jag hörde passagerarna klaga över hur krångligt det är att pendla och särskilt nu när de bygger. De skulle ha köat i Italien!

Dagen efter visade det sig att tåget jag missat, blivit mer än en timma sen.

Jag kom alltså hem före - ändå.

Ibland är det omöjligt att åstadkomma det som man tror är lätt som en plätt.

Jag ville få tag i en löneadministratör att sitta bredvid en dag. Jag behöver få reda på lite av handlaget jag glömt, men se det verkar inte alls gå. Personerna som jag skulle vilja sitta med, har slutat, bytt arbetsuppgifter eller på annat sätt är förhindrad.

Annat går lätt.

Att pendla fast man bussar en del av sträckan blev inget problem. Två tåg på morgonen och två på kvällen kör direkt en annan väg. Tidsförlusten blir egentligen ringa och arbetstiden påverkas inte. Hittills har det inte varit förseningar heller.

Att blogga blev svårt. Just nu vill jag inte se en dator när jag kommer hem. Kanske kan framtida investering göra att en liten maskin följer med på tåget, men nu är tanken på att bära på den, mest ett besvär.

Kommer dag kommer råd.

Men, rätt som det är faller allt på plats igen. Då är det hur enkelt som helst att skriva.

Väntar på den dagen

Fredag och semesterns sista dag.

Veckan har tagits av influensa, inte den svinaktiga, men nog så krävande. De här sista dagarna innan jag ska vara tillbaka på jobbet, får användas till att bli frisk.

Jag längtar till jobbet!

Det är inte så ofta sådant händer, egentligen. Människan kanske är till för att bestämma sin egen tid?

Men vi är också dåliga på att tänka uppskattande om det arbete vi ändå gillar så mycket.

Min systerson sa, när han var liten att han minsann aldrig skulle jobba. För han hade aldrig hört någon som tyckte om det.

Och han hade rätt. Vi är snabba på att uttrycka hur skönt det är att det är fredag så vi är lediga från jobbet, och hur tungt det är att måndagen och jobbet är här. Och att semestern är slut...

Fast jag vet att det finns många, som hellre jobbar än lediga.

Jag tycker om att vara ledig, men jag tycker väldigt mycket om att jobba. Och jag, som har en ny utmaning, nya människor att lära känna, och en ny värld att utforska.

Jag tycker att det ska bli roligt att åka mot Stockholm på måndag!

En gång i världen beskrevs helvetet, som där italienarna stod för organisation och logistik, medan tyskarna fick stå för känslosamheten osv.

Jag förstår nu precis vad som menats.

Vilken oreda!

Italienarna måste älska att köa och att trängas. Ju varmare dess bättre. Och ju mer folk på samma yta dess bättre.

Vi köade en timme för att komma in i Colloseum, och väldigt länge för att komma in i Peterskyrkan. Peterskyrkans kö var en smula befogad. Det var säkerhetsvakter som kollade att man inte hade med sig fel saker in, men på Colloseum, handlade det bara om dålig logistik och bristande information. 

Det är nyttigt att åka till Rom. Det blir dubbelt tydligt hur välorganiserad världen i övrigt, och Sverige i synerhet, egentligen är.

 Undrar varför italienarna finner sig?

På Roms flygplats fick en expedit på en smörgås och drickabar "spel", och var sur och irriterad när vi kunder inte gick i rätt ordning. Men det gick inte att förstå vilken ordning som var rätt. Den ordningen liknade ingen annan, som jag varit med om.

Vi var hungriga och hade brått. Det hade tagit över en timme att checka in bagaget.

En annan sak i oorganisationen var expediters och försäljares oengagemang i kunden. I flera tillfällen var det svårt att få kontakt med den som skulle serva en.  Hon som skulle checka in oss till exempel, hade väldigt svårt att få ihop sitt arbete med något annat som verkade störa. Inte undra på att det tog tid.

Trots röran:

Vi hade trevligt. Vi har sett och upplevt en fin resa. Hotellet låg en knappt halvtimmes promenad från Fontana di trevi, och det finns mycket att se på i Rom på gångavstånd.

Det var varmt och vi gick väldigt långt varje dag. Inga sovenirer kom med hem, pengarna gick åt till att äta och dricka. Vi har haft det riktigt fint.

Det bär iväg idag!

Med son och allt.

Försökte byta passagerare, för att ev ge bort våra biljetter, men det gick inte.

I går afton sa sonen att han nog skulle orka, och idag verifierade han detta. Han hostar men det kommer att gå.

Lättnaden är jättestor. Jag ville inte åka utan honom, men jag ville inte lämna väninnan i sticket heller. Nu behöver jag inte.

Nu tycker jag att det ska bli roligt.

Jag har varit i Rom tidigare.

Förlovade mig i Peterskyrkan - det ni!

Men det hjälpte inte.

Nu ska jag bara njuta av staden. Det finns så mycket att se och jag kommer bara att titta  lite. Det är lätt att bli mätt.

Det bokstavliga lockar inte minst.

Italiensk mat och ett och annat glas Frescativin.

Mmmmm

Sonen är förkyld. Febern har varit hög torsdag-lördag. Idag är den hyfsad på morgon. Nästan feberfri.

I morgon har vi resan bokad till Rom.

Hur gör man?

Osäkerheten kommer tillbaka, som när han var liten. Ska vi jobba eller inte, ska vi åka eller inte?

Det är många tusenlappar vi lagt på resan, men vi får ju inte riskera att han blir riktigt dålig. Och tänk om han fått svininfluensa! Vi var i Stockholm i tisdags och det var mycket folk där.

Jag vill så gärna åka och därför för att jag så gärna vill, är osäkerheten större. 

Tja, vi får väl konferera hur vi ska göra.